Kriminella kamrater - Tillgångar - Länkar - Jag
Tillbaka till Brottsplats
Mordiska pussel och spelregler
Det finns egentligen inga regler när man skriver deckare, detta konstaterades redan i förra numret av ordkonst. Dagens kriminallitteratur närmar sig alltmer den vanliga litteraturen där mordet kan liknas vid en katalysator som får fart på berättelsen. Så har det dock inte alltid varit.
Det skrivs knappt några rena pusseldeckare nu för tiden, men nämn ordet deckare och många kommer att tänka på en Sherlock Holmes som får omgivningen att häpna med sin briljanta slutledningsförmåga. Eller kanske hur Hercule Poirot samlar alla misstänkta i ett rum för att utpeka den skyldige.
Deckarkritikern Jan Broberg menar att pusseldeckarens kännemärke är att gåtan är i centrum. Såväl mordmetoderna som motiven till att döda är ofta ovanliga och fantasifulla, vilket gör dem svåra att lista ut, men också innebär att de flesta pusseldeckare inte går att granska med alltför realistiska glasögon. Det ligger också en fara i att som författare låta gestalterna visa alltför mycket av sig själva, då kanske läsaren inser vem som är mördare, och därför är det kanske inte så konstigt att denna form av deckare ofta kritiseras för platta rollfigurer. Annan kritik av deckargenren överhuvudtaget, men i synnerhet pusseldeckaren, rör bristen på verklighetsanknytning eller att författarna inte anstränger sig tillräckligt för att förändra världen, utan bara gör anspråk på att göra underhållning. Läsningen blir ett slags korsordslösande med kluriga intriger.
För att en pusseldeckare ska vara riktigt lyckad ska läsaren inte kunna gissa vem som gjorde det, men vid avslöjandet ändå se att det var helt logiskt. Dorothy L Sayers har sagt att vem som helst kan ljuga, men den smarte deckarförfattaren låter läsaren skapa sina egna lögner. Det kan vara bra att spela på läsarnas fördomar, som då inte kan skylla på att författaren är ohederlig. Om man nämner en kyrkoherde får de flesta bilden av en gammal skröplig man, trots att han lika gärna kan vara ung och muskulös. När sedan den unge mannen gör entré är det inte många som sätter honom i samband med den kyrkoherde som i det förflutna hade en nära förbindelse med offret och därmed ett motiv att mörda.
Får man då ta till vilka knep som helst för att lura läsaren? I slutet av 1920-talet sammanställde några kännare en rad regler för hur man skulle göra bra deckare. Ronald Arbuthnot Knox, ofta kallad Father Knox, formulerade tio budord för detektivromanen där han bland annat betonade att man av hederlighet gentemot läsaren t ex inte skulle ha med övernaturliga element, hemliga gifter eller dubbelgångare. Författaren och litteraturkritikern S S Van Dine menade i sitt Credo för deckarförfattare att alla ledtrådar måste redovisas, att brottet ska lösas genom logisk slutledning och att detektiven eller hans medarbetare inte själva får vara skyldiga till brottet. Mördaren måste presenteras relativt tidigt i boken och ha en framträdande roll; det får inte vara butlern som gjorde det. Ytterligare krav som S S Van Dine hade var att det inte fick finnas någon kärlek med i historien och att mordet aldrig fick visa sig vara en olycka eller självmord.
Här bör kanske nämnas att en av de författare som verkligen satte fart på pusseldeckaren och dess möjligheter, Agatha Christie, bröt mot de flesta av dessa regler. Till exempel väckte hon uppmärksamhet genom att låta en medhjälpare till detektiven vara mördare. Julian Symons menar att de flesta av Christies intriger bygger på en enda, ganska enkel detalj som noga döljs. I en av hennes böcker, vars titel inte ska avslöjas här för de som ännu inte läst den, handlar det om faktumet att ingen kan åtalas för samma brott två gånger i England. En person som vet att han kommer att bli huvudmisstänkt för ett mord planterar med flit en massa ledtrådar som tyder på just honom, planen är att ställas inför rätta och då kunna visa upp ett alibi som friar honom. Personen blir därför inte särskilt glad åt Hercule Poirots ansträngningar att hitta detta alibi innan rättegången startat. Läsaren däremot lär sympatisera med kampen att rädda någon som verkar oskyldig och glömmer bort att även denne kan vara mördaren.
***
Även den deckarförfattare som inte ämnar följa de spelregler som formulerats kan alltså tjäna på att veta ett och annat om de förväntningar genrens läsare kan tänkas ha, vare sig de ska infrias eller inte. Bara medvetenheten om att det rör sig om en deckare innebär ett speciellt förhållande mellan författaren och dess läsare. Filmvetaren David Bordwell skriver att det i deckaren finns en synlig process där läsaren sätter ihop själva fabeln, dvs hur alla händelser kronologiskt hänger ihop. En sådan tendens finns i alla romaner, författaren ger korn åt läsaren som själv skapar bilder i sitt huvud och ibland ges för mycket information, sk villospår, ibland ges för lite information för att vi ska förstå vad som egentligen händer. Richard Alewyn menar att det speciella med detektivromanens läsare är medvetenheten om att författaren håller tillbaka viktig information, t ex mördarens identitet. Detta är dock ingen orättvisa som särskilt många läsare upprörs över; det verkliga livet är ju även det svårt att förutsäga och den som lever får tids nog veta hur det går. Och den olydige läsaren kan naturligtvis ta makten i egna händer genom att tjuvläsa sista sidan, precis som den late läsaren kan välja att lägga boken ifrån sig. Men majoriteten av läsarna gör knappast detta, utan sätter helt enkelt sin tillit till att berättaren ska förse dem med all nödvändig information vilket i de flesta fall också sker.
Men det finns även berättare som inte är lika uppriktiga, som undanhåller information som skulle ge läsaren en rättvis bild av vad som hänt eller håller på att hända. Detta kan göras på ett subtilt sätt, där läsaren först efteråt inser att de blivit lurade. En effekt som blev något av ett kännemärke för Agatha Christie eftersom hon hade en enorm förmåga att förhindra läsaren från att misstänka den person som var mördaren. Hon utnyttjade flera gånger att läsaren sällan misstänker en person som själv blir utsatt för mordförsök, något som en nutida regissör som Quentin Tarantino gjorde en variant av i en av sina filmer. Av någon anledning tror man inte att den som blöder själv är orsaken till det, att den som verkar vara offer också är bödel.
Richard Alewyn tar också upp hur berättaren kan undanhålla information på ett sätt som gör läsaren medveten om att något hemlighålls. Denna kunskap om sin okunskap gör läsaren nyfiken och mer aktiv; funderar på om de upplysningar som berättaren presenterar är missledande eller otillräckliga. Läsaren börjar alltså granska detaljerna och dra egna slutsatser, vilket naturligtvis var precis det författaren ville åstadkomma.
***
Men att som författare bara koncentrera sig på finurligheten i intrigerna höll naturligtvis inte i längden. Redan Dorothy L Sayers menade att deckare som rent pussel var på nedgång, dels p.g.a. att tricken man kunde använda sig av var utslitna, dels p.g.a. att läsarna började efterfråga deckare där karaktärsskildringen var lika viktig som intrigen. Och mycket riktigt började det snart dyka upp deckarförfattare med andra ambitioner. Som avslöjade mördarens identitet redan på första sidan, som drev iväg mordet från de fina salongerna till storstädernas mörka gränder eller helt enkelt lät den klurige detektiven ersättas av en rutinerad polis. Men det är en annan historia.
av Ebba Ruhe
Källor:
Detektivromanens anatomi av Richard Alewyn i antologin Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur redigerad av Dag Hedman. Studentlitteratur. Lund 1995
I ett nötskal av Jan Broberg, Förlaget Bra Böcker, Ungern 1980
Agatha Christie och krånglighetens konst av Julian Symons, Jury 1, 1990
Father Knox's Decalogue: The Ten Rules of (Golden Age) Detective Fiction http://www.thrillingdetective.com/trivia/triv186.html
Twenty rules for writing detective stories By S.S. Van Dine http://www.webfic.com/kriminyt/art/twenty.htm
Artikeln publicerad i ordkonst. Akademiska föreningens litterära tidskrift nr 1 2002
Kriminella kamrater - Tillgångar - Länkar - Jag
Tillbaka till Brottsplats