Tillbaka till Brottsplats

Sängfösaren

Merci Pour Le Chocolat REGI: Claude Chabrol, MANUS: Caroline Eliacheff, Claude Chabrol, FOTO: Renato Berta, KLIPP: Monique Fardoulis, SCENOGRAFI: Ivan Niclass, MUSIK: Matthieu Chabrol . MED: Isabelle Huppert, Jacques Dutronc, Anna Mouglalis, Rodolphe Pauly, Brigitte Catillon, 2000

Det är svårt att hitta bra deckarfilmer. Kanske är det något med filmmediet som inte lämpar sig för stillsam deduktion av mordiska problem, salongslekar där butlern kanske var den som gjorde det. När kriminella saker ska avhandlas på film blir det gärna vidlyftiga biljakter där man redan vet vem som är bov och vem som är hjälte. Nåväl, den kriminallitteratur som skrivs idag har i och för sig inte själv så mycket med de traditionella pusseldeckarna att göra utan handlar oftare om att föra in brotten i vardagen alternativt få fram samhällskritik mellan pistolkulorna.

De bästa kriminalförfattarna inser att gränser är till för att tänjas på. Att det sedan länge är tillåtet inom deckargenren att avslöja mördaren på sida ett. Att det intressanta oftast inte är vem som gjorde det utan varför och vad det får för konsekvenser. Att de bästa deckarna idag inte bara fokuserar på hur en polisutredning går till, utan på hur det är att vara människa. De ställer oss inför de stora frågorna; liv och död, men inuti en vardag som vi känner igen.

För två år sedan visades på de svenska biograferna två särskilt intressanta franska filmer som rörde sig inom kriminalgenren, Harry, un ami qui vous veut du bien (Harry en vän som vill dig väl 2000) och Merci Pour Le Chocolat (Sängfösaren). En sak som drog åt sig uppmärksamhet åt filmerna var deras svenska titlar. Harry en vän som vill dig väl är i mitt tycke kanske det årets bästa titel, medan översättningen till Sängfösaren var något som var och varannan recensent ondgjorde sig över. Vad som är mer intressant är dock kanske att se hur de bägge filmerna förhåller sig till det som är vanligt inom den sk psykologiska thrillern, ofta producerad i USA.

I inledning till Merci Pour Le Chocolat får den unga Jeanne Pollet veta att hon först blev förväxlad med en annan bebis på BB, det var nära att hon istället hamnade hos den berömda pianisten André Polonski. Eftersom hon själv vill bli pianist och eftersom hon inte kan släppa tanken på de mystiska händelserna kring sin födelse så söker hon upp den familj som hon kunde ha vuxit upp i. Detta i sin tur skapar ett händelseförlopp som hon knappast kunnat förutse.

Detta att låta en främling komma till en sluten grupp människor är dramaturgiskt tacksamt. Precis som för publiken är allting nytt för denne och identifikationen blir lättare. Huvudpersonen blir vår representant, den detektiv som ska ta reda på det vi vill veta. Den omvända varianten, där vi identifierar oss med en grupp människor som blir besökta av en främling är kanske desto vanligare i dagens film. I Harry, un ami qui vous veut du bien träffar en ung överansträngd tvåbarnsfar en man som presenterar sig som en tidigare klasskompis. Temat med den mystiska främlingen finns också i otaliga amerikanska filmer där det är något skumt med den nya barnvakten, rumskompisen eller styvpappan. Till en början verkar allt frid och fröjd. Men nånstans börjar de onda aningarna, det är något som inte stämmer. Vem är den här människan och varför gör den på detta viset. I Harry, un ami qui vous veut du bien tar sig Harrys hjälpsamhet alltför extrema uttryck. Filmens första halva är en suverän skildring av hur någon blir obehaglig genom att bara vara trevlig. Och det är i det stadiet som enligt min mening den psykologiska thrillern är som bäst. Innan de halsbrytande biljakterna, på det stadiet då en kökskniv fortfarande är en kökskniv. Man vet att den är vass, man vet att det går att göra fruktansvärda saker med den, men än så länge finns det ingen anledning att tro att den ska användas till annat än att skära morötter. Förutom den där känslan att något skulle kunna hända, att något inte är som det ska. Den traditionella thrillern stannar sällan där särskilt länge. Efter några minuter får tittarna veta exakt vad främlingen går för och snart därefter får huvudpersonen se psykopatens verkliga ansikte och kan börja sin kamp för det som är rätt och riktigt. Och det är där som den psykologiska thrillern har en tendens att urarta, det blir inte samma spänning när väl huvuden börjat rulla.

I Merci Pour Le Chocolat följs dock inte detta standardformulär som jag målat upp. Man kvarhåller intill slutet den kvävande osäkerhetskänslan. Ett tillstånd där man inte som tittare förstår karaktärernas beteenden. Ett tillstånd där man inte kan lita på någon och där varje påstående måste genomskådas. Merci Pour Le Chocolat är en film att grunna på när den tagit slut, där man efteråt kan diskutera med biogrannen det som aldrig sades rakt ut i själva filmen.

I övrigt kanske ska nämnas att det finns en vissa gemensamma nämnare med Chabrols tidigare film La Cérémonie (Ceremonin 1995). Även där hade han Isabelle Huppert i en av de ledande rollerna. I båda filmer har han dessutom tagit hjälp av barnpsykiatrikern Caroline Eliacheff. Såväl La Cérémonie som Merci Pour Le Chocolat bygger dessutom på amerikanska deckare. I La Cérémonie handlade det om Ruth Rendells A judgement in stone (Stenarna skola ropa), nu är förlagan Charlotte Armstrongs The Chocolate Coweb. Det Chabrol hämtat från orginalromanen är dock inte mer än två centrala handlingselement, den eventuella barnbytet och de mystiska omständigheterna kring André Polonskis tidigare hustru. Handlingen är förflyttade från Los Angeles till Lausanne och André Polonski är inte som i romanförlagan målare utan pianist. Och för er som undrar över den svenska titeln (en ordagrann översättning hade varit Tack för chokladen), så kan jag berätta att den amerikanska titeln var Nightcap och att en orsak till att det inte blev någon choklad med i titeln kanske har att göra med att Lasse Hallström samtidigt var aktuell med en sådan filmtitel.

av Ebba Ruhe

Recensionen publicerad i Programkatalogen för Lunds Studenters Filmstudio. 2003

 

Tillbaka till Brottsplats