Tillbaka till Brottsplats

Jag fick kritik för alldagligheten

- Under 90-talet var det vanligt i deckarna att de manliga poliserna snubblade över kvinnor med gigantiska gröna ögon, smala midjor, stora bröst och ben som aldrig tog slut. Kvinnorna var gärna lättklädda och brukade fälla repliken "Ska du redan gå?".

Vi befinner oss på café Vetekatten i Stockholm. Deckarförfattaren Åsa Nilsonne berättar om hur hon kom på idén till sin kvinnliga hjältinna Monika Pedersen.

- Jag ville skriva om en ganska vanlig person. Just vanligheten fick jag en del kritik för sen. Någon skrev att huvudpersonen var så alldaglig att det inte gick att intressera sig för henne. Det var en manlig recensent. Kvinnorna verkade mer känna igen sig i Monika Pedersen. I den första boken är hon så himla osäker och ifrågasätter hela tiden sitt agerande.

Åsa Nilsonnes deckare handlar mycket om hur det är att som kvinna finna sig tillrätta i en yrkesroll som inte är gjord för kvinnor. Hon menar dock att böcker blir tråkiga om personerna bara blir bärare av en idé och har gjort sitt bästa för att undvika pekpinnar.

-Det hade varit för enkelt att till exempel bygga upp stereotypa situationer där någon trackar henne för att hon inte är tillräckligt stark eller där kollegorna sätter upp pinupbilder på väggarna.

Åsa Nilsonne är själv psykiatrier sedan flera år tillbaka. Hon har haft många poliser som patienter och sett likheter med hur det fungerar inom läkaryrket. Hon berättar om hur kvinnliga blivande läkare tidigt kan bli definierade som "söta tjejer".

- Du kan ju tänka dig vad det gör för deras självförtroende i yrkesrollen. Det spelar ingen roll om de är specialister på njursjukdomar eller något annat, utan det är deras vackra ögon som man fäster sig vid.

Just kvinnliga deckarförfattare har ofta blivit omtalade som grupp på senare år. Skiljer sig då de kvinnliga författarna mot de manliga?

Åsa Nilsonne poängterar att de kvinnliga deckarförfattarna naturligtvis skriver väldigt olika. Hennes egna polisböcker har på många plan mer gemensamt med sina manliga kollegors böcker än med till exempel Karin Alvtegens psykologiska thrillers. Åsa Nilsonne menar dock att texterna naturligtvis påverkas av vilka erfarenheter en författare har.

- Vi har vuxit upp med en samhällsstruktur där det finns vissa föreställningar om hur kvinnor och män ska vara. Det är klart att könet påverkar ur vilket perspektiv man ser på verkligheten, vilket i sin tur påverkar hur man beskriver verkligheten.

Åsa Nilsonne tror att framgångsrika kvinnliga författare fyller en viktig funktion. Inte minst för unga tjejer.

- Det är viktigt att se att det kvinnliga perspektivet är giltigt. Då hamnar man inte i tanken att det är ens eget perspektiv det är fel på.

Åsa Nilsonne är med i en klubb för kvinnliga svenska deckarförfattare. Den kallas Blodgruppen och andra medlemmar är till exempel Inger Frimansson, Karin Alvtegen och Liza Marklund. De träffas då och då för att peppa varandra, vädra idéer och ge tips om saker som utlandslansering.

- Den skapades med en grundtanke i att det fanns ett värde att hålla ihop. Att inte uppleva varandra som konkurrenter. I själva verket är det säkert så att om det går bra för en av oss kvinnliga deckarförfattare så väcks även intresset för de andra.

 

För egen del blir jag imponerad av att Åsa Nilsonne lyckats hålla igång sitt skrivande samtidigt som hon haft ett krävande arbete som psykiatrier och uppfostrat tre barn.

- Det har krävts en hel del arbetsdisciplin. Jag har inte haft mer tid än någon annan, men har fått se till att utnyttja de stunder jag fått över. Det har ofta inneburit att jag suttit på nätterna och skrivit, eftersom jag på kvällen lagat mat åt mina barn. Inte minst har jag skrivit mycket på helger och semestrar. När barnen var små kunde jag bli helt vansinnig av avundsjuka när jag hörde talas om författare som hade möjlighet åka bort tre veckor för att skriva, även om jag naturligtvis inte missunnade dem det.

Är det svårare att få tid över att skriva just som kvinnlig författare?

Åsa Nilsonne menar att detta är ganska självklart med tanke på all statistik över hur många timmar kvinnor ägnar åt markservicen i hemmet.

- Det är inte det att det är jobbigt att laga mat åt sina barn. Det frustrerade är att man förlorar två timmar som man hade kunnat ägna åt att bli mer färdig med sin text.

av Ebba Ruhe

Artikeln urspungligen publicerad i ordkonst. Akademiska föreningens litterära tidskrift nr 4 2004

 

Tillbaka till Brottsplats