Tillbaka till Brottsplats

Smärtbäraren av Åsa Nilsonne. Forum

Ada har en förmåga att gå in i andras kroppar och det är så hon försörjer sig. Rika klienter betalar henne för att rusta upp deras kroppar, om det så handlar om magsår, kronisk smärta eller bara bantning. I boken börjar det dock hända konstiga saker när hon befinner sig inne i kroppen på en medelålders klient.

En del böcker är svåra att kategorisera. Smärtbäraren är skriven av Åsa Nilsonne som hittills skrivit tre romaner som helt klart tillhör deckargenren eftersom deras huvudperson är en polis. Smärtbäraren kan också sägas tillhöra kriminallitteraturen, men då får man använda en bredare definition. Huvudpersonen befinner sig inne i kroppen på en kvinna som utsätts för mordförsök. Det finns alltså ett brott med som får fart på handlingen. Liksom i en thriller befinner sig hjältinnan plötsligt i en farlig, främmande situation. Det originella är att hon här också rent konkret befinner sig inuti en annan människa, vilket gör det svårt för henne att förutse hur omgivningen ska bete sig. Liknande effekter brukar författare kunna åstadkomma genom att använda sig av tvillingar som byter identitet eller att någon får minnesförlust. Genom att personen plötsligt befinner sig i en annan människas liv införs ett nytt perspektiv på vardagliga företeelser. Det blir tydligt hur mycket man påverkas av sitt förflutna.

Boken kan även sägas tillhöra science fiction-genren på grund av sitt fantastiska inslag, att använda någon annans kropp. Det är mest i filmer man kunnat se ett liknande sätt att skilja på kropp och person, till exempel i Matrix eller I huvudet på John Malkovich. I övrigt är boken rätt realistisk, inte minst genom det vardagsnära perspektivet.

Boken kan även sägas tillhöra science fiction-genren på grund av sitt fantastiska inslag, att använda någon annans kropp. Det är mest i filmer man kunnat se ett liknande sätt att skilja på kropp och person, till exempel i Matrix eller I huvudet på John Malkovich. I övrigt är boken rätt realistisk, inte minst genom det vardagsnära perspektivet.

Kroppsmedvetenheten i Smärtbäraren förstärks av att intrycken framför allt förmedlas via känseln. Eftersom kroppen inte är huvudpersonens egen införs en distansering till den, där hon analyserar dess funktioner och hur den ska förbättras. Vissa partier i boken påminner om skötselråd från damtidskrifter där Nilsonne, som själv är läkare, går in på hur kroppen styrs av vanor. Huvudpersonen reagerar fysiskt på saker utan att förstå varför, om det så har att göra med hunger eller rädsla. 

Perspektivet är Adas, hon för journal över vad som händer henne. Hennes språk är vardagligt och enkelt, men poetiskt noggrant. Hon gör iakttagelser och drar slutsatser. Stundtals får hon revidera sin uppfattning, stundtals förkastar hon utan närmare eftertanke sina tidigare antaganden. Smärtbäraren har likt detektivromanen en utredande karaktär; Ada försöker att ta reda på vem personen hon befinner sig inuti egentligen är. Samtidigt drivs hon av sitt eget förflutna, en barndom med en död tvillingsyster sätter sina spår. Bokens främsta styrka ligger i skildringen av Adas utveckling och begynnande självinsikt.

Boken blir i sig en bild av ett samhälle med fokusering på kropp, skönhet och ålder. Att den unga Ada plötsligt befinner sig i en medelålders kvinnas kropp innebär ett nytt bemötande från omgivningen, men även att hon själv förväntas bete sig annorlunda. Även vår tids uppehållande vid det materiella finns med i romanen, i och med att huvudpersonens främsta drivkraft till en början är pengar. För Ada innebär pengar trygghet, att bli osårbar och slippa förnedring. 

Smärtbäraren är en av de mest originella och välgenomförda böcker jag läst på länge. Min enda invändning är att man kanske inte ska granska grundhistorien alltför noggrant när all information väl finns till hands. Åsa Nilsonne har lyckats göra en bok som använder redskap från olika genrer, utan att begränsas av dem. På grund av sin höga kvalitet kommer den troligtvis helt enkelt att klassificeras som en "vanlig" roman.

av Ebba Ruhe

Recensionen publicerad i ordkonst. Akademiska föreningens litterära tidskrift nr 1 2002

 

Tillbaka till Brottsplats