Tillbaka till Brottsplats

Den mordiska lockelsen

Det är något visst med deckare. Såväl julklappsinköpen som utlåningsstatistiken på biblioteken brukar tala sitt tydliga språk. Många lockas av mordiska tendenser infångade mellan två pärmar.

I kriminallitteraturen ställs ofta de stora frågorna. Det är en fråga om död, men också om liv. När någon får en kula i sig förändras vår syn på tillvaron. Hur förstår man det som är ofattbart? Kan alla begå onda handlingar under fel omständigheter? Hur mycket vet man egentligen om sina medmänniskor?

Richard Alwelyn analyserar i sin essä Detektivromanens anatomi den sortens intrig som de flesta förknippar med genren, den sk pusseldeckaren. Ett mord sker bland en sluten krets människor som tror de känner varandra väl och de inser att någon av dem måste vara skyldig. Eftersom de inte kan förstå hur någon av de andra skulle kunna göra en sådan sak måste de misstänka alla. Själva undersökningsprocessen i sig avslöjar även saker som inte har med brottet att göra, vi har alla hemligheter som vi inte vill att de andra ska upptäcka och som styr vårt agerande. När sen den riktiga mördaren blir utpekad kan de andra dra en suck av lättnad, en syndabock är utsedd. Likväl är inte världen densamma. Hemligheter har kommit i dagern, vänner har svikit och livet är inte lika tryggt som det en gång var.

Namnet deckare är egentligen ganska missvisande. De traditionella privatdetektiverna är sällsynta i dagens deckare. Den stora uppdelningen är egentligen mellan kriminalromanen och detektivromanen. Kriminalromanen definierar Richard Alewyn som att den handlar om ett brott medan detektivromanen handlar om hur ett brott klaras upp. Typiska författare av detektivromaner är Arthur Conan Doyle och Agatha Christie. Ett utmärkt exempel på en kriminalroman är Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Av dessa kategorier är alltså kriminalromanen den bredaste, det finns inga skarpa gränser gentemot annan litteratur.

Det skrivs många dåliga deckare, det är inget snack om den saken. Ifall efterfrågan var lika stor på sonetter så skulle det skrivas många dåliga sonetter, som Håkan Nesser brukar uttrycka sig. Deckare säljer, alltså ges det ur mycket deckare. Alltså ges det även ut en del dåliga deckare. Vems fel det är kan man bara spekulera i. Har förlagen för låga krav på deckare eftersom man vet att de säljer? Är det läsarna som bortser från slarvigt språk eller platta karaktärer när de får en snillrik mordgåta? Eller kan det till och med vara så att författarna inte ställer tillräckligt höga krav på sig själva? Att det skrivs dåliga böcker som innehåller mord får man dock inte tolka som att allt inom genren är uselt. Det är ungefär lika idiotiskt som att se ner på alla böcker om kärlek bara för att det finns sämre varianter i snabbköpen.

Helt klart ska man dock kunna ställa samma krav på en deckare som all annan litteratur. För egen del blir jag framförallt irriterad på författare som slarvar med trovärdigheten. Det är i och för sig problematiskt att låta deckare utspela sig i Sverige, med tanke på hur lätt räknade våra seriemördare är. Det händer inte lika mycket i Ystad som i New York. Men egentligen menar jag med trovärdighet inte främst att ange den rätta storleken på en pistolkula, utan själva gestaltningen. Som redan Aristoteles hävdade är den stora synden för en författare inte att det skrivna ljuger om verkligheten, utan att det inte känns verkligt. Att man inte tror på karaktärerna, att de känns konstruerade för att göra en bra deckarintrig. Sedan är det ju inte särskilt lätt att skriva en bra deckare, frågan är om det inte är svårare än en vanlig bok.  

I mitten av nittiotalet fanns det nästan bara manliga deckarförfattare i Sverige. Av ett sextiotal deckare som gavs ut mellan 95 och 96 var bara en skriven av en kvinna. Detta samtidigt som många av de mest framstående och framgångsrika deckarförfattarna i andra länder var kvinnor; brittiska Minette Walters, tyska Ingrid Noll, amerikanska Elisabeth George för att bara nämna några. Grannlandet Norge kunde skryta med namn som Karin Fossum, Anne Holt och Kim Småge. Men i Sverige befolkades kriminallitteraturen av en mängd manliga medelålders poliser med alkoholproblem och trassliga familjeförhållanden. En debatt fördes där deckarkritiker och andra intressenter (de flesta män) gjorde sig bästa för att uppmuntra kvinnornas skrivande. Vem ska bli vår svenska deckardrottning? Ett särskilt deckarpris för kvinnor, Polonipriset, instiftades och dess första mottagare, Liza Marklund, bevisade hur lönande det kunde vara att satsa på en kvinnlig deckarförfattare. Och i vågorna av detta har otaliga kvinnliga författarämnen dykt upp i deckarhyllorna, varav en del, det måste erkännas, kanske inte håller den klass man skulle önska. Men det finns även fräschare ingångar hos många av de nya kvinnliga deckarförfattarna, där det nya perspektivet inneburit en välbehövlig nytändning. Som exempel kan nämnas Aino Trossell som också representerar en annan utveckling inom deckarsverige, nämligen att vanliga, etablerade författare vågar ge sig på genren utan att riskera alltför mycket av sitt rykte. Att Trossell har en bakgrund som arbetarförfattare märks också genom att hon visar ett annat sätt att skriva angelägna deckare än de inflytelserika Sjöwall – Wahlöö. En styrka i hennes deckardebut Ytspänning är att den kvinnliga huvudpersonen inte är feminist, medan boken som helhet ställer intressanta frågor om ifall det går för en kvinna att ta sig fram på en mansdominerad arbetsplats där såväl fysik som kamratskap är livsavgörande. Likaså blev nästa bok Om hjärtat ännu slår en bild för vikten att bry sig om vad som händer i resten av samhället, genom att skildra en person som inte orkar engagera sig. Precis som i Ytspänning finns där ett lekfullt exprimenterande kombinerat med poetiskt språk. Låt gå för att Trosell inte når ända fram med upplösningens snöskoterjakt där realismen lämnas åt sidan. Det är synd, eftersom hon i mångt och mycket verkar vara en författare som lärt sig utnyttja de möjligheter som finns i genren istället för att styras av konventionerna. Det finns förväntningar, det finns oskrivna regler och det finns goda råd. Men huvudsaken är att man inser att allting kan brytas mot.

av Ebba Ruhe

Källa: Detektivromanens anatomi av Richard Alewyn i antologin Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur redigerad av Dag Hedman. Studentlitteratur. Lund 1995

Artikeln publicerad i ordkonst. Akademiska föreningens litterära tidskrift nr 4 2001

 

Tillbaka till Brottsplats