Tillbaka till Brottsplats

Att jag var kvinna var en möjlighet att sticka ut

Jag ringer upp deckarförfattaren Camilla Läckberg en sen söndagseftermiddag i december. Camilla Läckberg fick 2003 mycket beröm för sin debut Isprinsessan och uppföljaren Predikanten nominerades i år till Bästa svenska kriminalroman av Svenska deckarakademin. Hennes böcker kommer också snart ges ut i Danmark, Norge och Tyskland.

Hur känns det att bli omtalad som just kvinnlig deckarförfattare?

- Jag är lite kluven till det där. Å ena sidan kan man fråga sig varför just kvinnliga deckarförfattare ska buntas ihop. Man kallar ju inte Håkan Nesser en manlig deckarförfattare. Å andra sidan är det ett vedertaget begrepp när man pratar om just deckare.

Camilla Läckberg tror att fokuseringen på de kvinnliga deckarförfattarna beror på att det länge rådde brist på dem. Polonipriset har också gjort sitt för att skapa uppmärksamhet.

Visste du att det var ont om kvinnliga deckarförfattare när du själv började skriva på Isprinsessan?

- Ja, jag såg det som en möjlighet att sticka ut lite. Om det hade varit en nackdel för mig att få beteckningen kvinnlig deckarförfattare hade jag kanske sett det mer som en inskränkning.

Tror du att du har haft fördel av att vara just kvinnlig deckarförfattare?

- Ja, men jag var nog med i den sista svängen, medan förlagen fortfarande tittade extra noga på deckarmanus från kvinnor. Nu är det inte så stor fördel att vara kvinnlig deckarförfattare, eftersom det finns så många.

Vi diskuterar hur hon hade reagerat om hon istället för att bli nominerad till att ha skrivit bästa svenska kriminalroman hade nominerats till det nu nerlagda Polonipriset, vilket bara delades ut till kvinnliga deckarförfattare. Camilla Läckberg berättar att Polonipriset faktiskt verkade ge mer, eftersom det uppmärksammades mycket i press och bokhandlar.

Medan jag pratar med Camilla Läckberg hör jag hela tiden ljud och rop från barn i bakgrunden. Hur är det att försöka skriva som småbarnsmamma?

- Det är körigt. Man blir å andra sidan mycket effektiv som småbarnsförälder och utnyttjar tiden när man får en lucka. Dessutom tar min man ofta hand om barnen eftersom han tycker att mitt skrivande ska vara prioriterat.

Camilla Läckberg berättar att hennes man är mer entusiastisk än hon själv över hennes framgångar som deckarförfattare.

- När agenten ringer och berättar att jag ska ges ut i Danmark hoppar min man jämfota. Så han tycker det är okej att göra mer än hälften av arbetet här hemma.

Camilla Läckberg vill absolut inte definiera sig som feminist eftersom hon tycker att feminister ibland har en tendens att skjuta över målet i könsfrågor. Själv ser hon det samtidigt som helt självklart att män och kvinnor ska ha samma rättigheter.

Att Camilla Läckberg med rollfiguren Mellberg introducerade ett av de elakaste nidporträtten någonsin på en manlig polischef, var för att hon vill ha lite komik med i det hela. Bland hennes läsare är det både folk som har irriterats över och som har älskat det överdrivna porträttet av denne mansgris som är helt övertygad om hur mycket han imponerar på omgivningen med sitt sinne för polisarbete.

Camilla Läckbergs intresse för brott är definitivt inget som kommit på senare tid. Redan som femåring skrev hon en berättelse där tomtefar tog livet av tomtemor. I gymnasiet frågade en bekymrad svensklärare ifall det var problem hemma med tanke på att så många dog i hennes uppsatser.

Hon berättar att hon tycker om att iaktta och analysera människor. Att fundera på varför de är som de är.

- Jag är inte intresserad av blodiga detaljer utan av frågan hur det kommer sig att folk kan göra såna här grejer. Hur kan en kvinna ha ihjäl sina ungar bara för att nya pojkvännen inte tycker om barn? Det är intressantare än beskrivningar om hur en benpipa sticker fram.

Hon älskar också att läsa böcker om riktiga mordfall, på TV ser hon både brottsdokumentärer på Discovery Channel och CSI.

- Min man brukar på skämt säga till våra vänner att ifall han försvinner får de gräva i trädgården.

av Ebba Ruhe

Artikeln ursprungligen publicerad i ordkonst. Akademiska föreningens litterära tidskrift nr 4 2004

 

Tillbaka till Brottsplats